Vittna, ni stjärnor, om vreden som brann, hos Mantón Pleuomémnon.
Ethimoclásta, och av fyröns rike var hon gatiléa.
Bane av de ej förtjänande av Apotheúmenons gåva.
Väpning av kírnami púri som segrar mot zápuroi líthoi,
bar hon, Mantón Pleuomémnon || Pánoplon Aspidiótes.
Avkrävde för Mantiphónon Purphéroi Purcléptei vindícta.
– Rhapsoidía Kirnamipurás, ca. 2800AP (Ante Pactum)

Den kända delen av Vorticium består av Kontinenten (Continentum), vilket är samma ord som 'världen' på de flesta språk. Kontinenten omges av hav åt alla håll, och inga större landmassor är kända bortom dess hav i någon riktning. Klimatet varierar från subtropiskt i kittelvart till alpin tundra i den gigantiska bergskedjan lansvart, med de flesta tänkbara varianter där emellan.

Världsspecifika namn, ord och begrepp anges varierande på IRL-svenska (av läsbarhetsskäl), externii/gehnessici/pacti (interkontinentalt språk i Vorticium, samt förstaspråk för externila deltagarkaraktärer), samt relevanta lokala språk (lokal språk-och kulturkännedom).

På kartor avbildas kardinalstrecket pelar-vart (ad pilarem) uppåt, vilken är baserad på den tydligt skinande Pelarstjärnans (Stella Pilaris) fasta position. Neråt är skar-vart (ad consortem), döpt efter stjärnbilden Upphöjda skarans (Consortium Perdeificatum) ungefärliga riktning. Vänster är lans-vart (ad lanceam), efter stjärnbilden Lansen (Lancea). Höger är kittelvart (ad catilum), efter stjärnbilden Kitteln (Catilum). Kontinenten Den kända världen består av Kontinenten, vilket är samma ord som 'världen' på de flesta språk. Kontinenten omges av hav åt alla håll, och inga större landmassor är kända bortom dess hav i någon riktning. Klimatet varierar från subtropiskt i kittelvart till alpin tundra i den gigantiska bergskedjan lansvart, med de flesta tänkbara varianter där emellan.

De Upphöjda är personer, platser eller föremål med egenskaper, styrkor, förmågor och påverkan långt bortom vad som är materiellt och konsekvent förklarbart. Upphöjda personer är överlägset vanligast, medan Upphöjda platser är ovanligare och föremål relativt sällsynta.

En Upphöjds förhöjda styrkor och förmågor tycks främst vara baserade på andra människors uppfattning om den Upphöjde och vad denne representerar. En Upphöjd krigshjälte kan exempelvis ha ökad fysisk styrka, tålighet, kommandon som alltid blir åtlydda eller tal som alltid lyfter moral och adrenalin, medan en Upphöjd underhållare kan ha form-och röstskiftande förmågor, förhöjd akrobatisk kroppskontroll, illussionsförmågor eller röst som försätter en publik i önskat känsloläge. Det verkar också som att den Upphöjde själv måste dela denna uppfattning, då det inte finns några dokumenterade och bekräftade fall där en Upphöjd har bedragit sin omgivning för att skapa en falsk fasad.

En Upphöjds styrkor och förmågor kan spridas vidare till andra personer med starka anknytningar till denne. Det verkar som att ju fler som delar förmågor med en Upphöjd, ju svagare blir förmågorna. Sådana personer kallas ofta för den Upphöjdes edsvurna, utvalda, anknutna eller liknande.

Hur och varför Upphöjningar sker är ännu ett mysterium. Det finns en mängd vetenskapliga teorier och hypoteser kring ämnet, men det enda som är känt är att det krävs ett stort mått av allmänt erkännande för att det ska ske. Vissa Upphöjningar har skett i samband med Konvergenser, vilket tyder på att närvaron av existerande Upphöjda kan bidra till nya Upphöjningar. En vanligt accepterad religiös förklaring är att erkännandet når stjärngudarna, och att de sedan väljer vem eller vad som ska Upphöjas.

När en Upphöjd person dör, eller en plats eller föremål förstörs, ärvs Upphöjningen ibland vidare till någon annan med koppling till den Upphöjda (edsvuren, utvald, anknuten etc). Detta sker oftast i samband med dödsögonblicket, men ibland kan det dröja dagar, veckor eller till och med månader innan arvet sker.

De Upphöjdas kraft är baserad på vad de representerar. Det innebär att deras dräkt, vapen, verktyg, redskap, symboler, ritualer, seder, metoder och värderingar blir en del av Upphöjningen. En Upphöjd som gör för stora och plötsliga förändringar i sin representation kommer uppleva en stor försvagning av sina Upphöjda förmågor. Det är naturligtvis möjligt för den Upphöjda att långsamt återuppbygga sin kraft genom att låta förändringarna bli en del av en ny permanent representation, men de flesta undviker detta i det längsta. Upphöjningar som har ärvts under årtionden, eller till och med århundraden, innebär att många Upphöjda använder grovt föråldrad utrustning och klädsel samt upprätthåller föråldrade seder och bruk. Detta ses som fullt normalt av resten av samhället och anses vara en del av det Upphöjda.

En liten men relevant social bieffekt av de Upphöjdas existens är att människor på Kontinenten håller sin åsikt om kända personer i hög aktning, då de är medvetna om att den kan bidra till huruvida dessa blir eller inte blir Upphöjda. Olika varianter av fenomenet “kändiskult” är därför väldigt vanliga på Kontinenten.

Upphöjda tycks utöva någon form av dragningskraft till varandra som går bortom sociala strukturer, som om de omedvetet kan känna varandras närhet. Extra kraftfull är denna effekt mellan Upphöjda som redan interagerat med varandra vid tidigare tillfällen.

Effekten förstärks ytterligare ju fler Upphöjda som möts vid samma tillfälle. Ett möte mellan tre eller fler Upphöjda kallas över hela världen för Konvergens, och innebär ofta att något stort och samhällspåverkande sker. Det är uppenbart att Upphöjda och deras konvergenser utövar påverkan på chans, sannolikhet och öde. En del av det som råkar inträffa i samband med konvergenser är dock bara rena sammanträffanden som tillskrivs konvergensen, men långt ifrån allt kan förklaras på detta sätt.

Från att mänskligheten började bygga bofasta samhällen och bruka jorden har krig utkämpats mellan olika stammar och städer. Folkgrupper har flyttat, invaderat, trängts undan eller vuxit samman över hela kontinenten. Allt eftersom samhälle, teknologi och krigskonst utvecklades ledde invasioner och erövringar till större riken och imperier. Dessa har dock aldrig varit långvariga, utan förr eller senare fallit sönder och splittrats ner till stammar och städer. De Upphöjda har funnits med mänskligheten från dess vagga. Deras existens har verkat stabiliserande och enande för mindre folkgrupper, men nästan alltid varit polariserande, splittrande och konflikteskalerande mellan folkgrupper och i större samhällen.

För 622 år sedan inträffade vad som kallas för “Kontinentalkonvergensen”. En upptrappning av konflikter över hela kontinenten, externa som interna, ledde till ett flertal konvergenser, som i sin tur ledde till en singulär kontinentomspännande konvergens involverandes samtliga, eller stor majoritet av, kontinentens Upphöjda. Konvergensen innebar världskrig, och kontinenten skådade en blodig kamp mellan Upphöjda på en nivå som aldrig skådats dessförinnan, och heller aldrig skådats sedan dess.

Vad som till sist avslutade Kontinentalkonvergensen och kontinentalkriget var det som kallas för Kontinentalpakten. Majoriteten av involverade Upphöjda och andra krigs- eller samhällsledare ingick en pakt som deklarerade stadsstatens suveränitet, då enskilda stadsstater ansågs som den enda samhällskonsistenta enheten i en värld av splittrade riken och kringflyttande stammar, samt en hederskod för hantering av konflikter mellan stadsstater och mellan Upphöjda. Pakten ingicks på en stor mängd olika platser på kontinenten, men koordinerades och propagerades av en grupp Upphöjda som skulle komma att bli Paktkustoderna (Custodes Pacti), senare Paktförvaltarna (Curatores Pacti) och slutligen Paktdomarna (Judices Pacti). I nutid är denna pakt ofta lokalt uppkallad efter någon av de Upphöjda som ingick pakten. Majoriten av dagens stadsstater daterar årtal som Ante Pactum (AP) och Post Pactum (PP).

Kontinentalkonvergensen och Kontinentalpakten demonstrerade en gång för alla vilken enormt kraftfull påverkan Upphöjda och deras konvergenser kunde ha på en hel kontinent. Stadsstaternas suveränitet var nu som satta i sten. Varje människa hade plötsligt en tydlig känsla av tillhörighet till sin stadsstat, oavsett tidigare stam- och rikestillhörighet, och om de bodde i eller utanför staden. Minsta by eller gård i de avlägsnaste gränstrakterna visste sin tillhörighet, och ingen av de gränspatruller, skatteskrivare eller kartritare som hade i uppgift att konsolidera sin stadsstats territorium kunde ens tänka tanken att försöka inkräkta på ett enda litet torp som ansåg sig tillhöra en annan stad. Naturligtvis förekom missämja mellan landsbygdsbor och stadsbor, men de ansåg sig fortfarande som en del av samma folk och stat. Kontinentalpakten var i full effekt.

Däremot exploderade konkurrensen mellan stadsstaterna, och i många fall även ren fientlighet. Många stater gick hårt in för att besegra sina grannar militärt eller ekonomiskt, eller ingick allianser med sina grannar för att gemensamt besegra en mäktigare stat. De krig som utkämpades följde alltid Kontinentalpakten till fullo, vilket innebar att ingen landsbygd plundrades och inga städer intogs. Strider utkämpades under hedersamma former, och vinnaren kunde i fredsfördraget kräva stora mängder resurser av förloraren, som lämnades fattigare och full av hämndlystnad. En paktkustod fanns alltid på plats och översåg att kriget gick rätt till.

Med tiden falnade den värsta kamplystnaden mellan stadsstaterna. Många krig och konflikter som utbröt efter den Kontinentala konvergensen pågår än idag, men krigen är generellt sett färre och mindre intensiva än förr. Stadsstaterna utvecklade så småningom förmågan att se långsiktiga ömsesidiga fördelar i samarbete med sina grannar. Med tiden tecknades handelsavtal och försvarsallianser, och till sist uppstod även större handelsunioner.

Värlspaktens symbol är en nedåtpekande 5-uddig stjärna ovanför en uppslagen codex. Detta är en astroteistisk symbol från det slainistiska verket Lex Caelestis, som skrevs av de ursprungliga paktkustoderna.

Året är nu 622PP

Sedan deras grundande vid Kontinentalkonvergensen har varje stadsstat sitt eget distinkta språk. Närliggande staters språk påminner ofta om varandra, men alla har sina tydliga distinktioner. Stadsstaternas språk går dock alla att spåra bakåt till gemensamma äldre fornspråk, och sedan grundandet går det lätt att följa de skiftningar från generation till generation som utvecklat språken till deras nuvarande former.

Innan Kontinentalkonvergensen och stadsstaternas grundande talades och skrevs ett antal relativt likartade språk över hela Kontinenten, som historiker gemensamt benämner som “Fornkontinental”. Fornkontinental indelas i tre huvudspråk: “Fornpelariska”, “Fornskariska” och “Cerniska”, som i sin tur kan indelas i regionala underspråk, dialekter och blandspråk. De första två motsvarar en ungefärlig pelar-skaruppdelning av språkens utbredning på Kontinenten. Cerniskan saknar till skillnad från de andra en tydlig geografisk centrering, utan är ett arv från det Cerniska imperiet som dominerade Kontinenten några hundra år innan Världskonvergensen.

Det finns dock ett språk som är höljt i ett historiskt mysterium. Många stadsstaters språk härstammar från detta, men det verkar dock aldrig ha använts i någon större utsträckning innan Världskonvergensen. Det tycks ha varit ett språk som var helt exklusivt för Paktkustoderna, och kallas därför ibland för “Paktiska” eller “Kustodiska”. Nutidens Upphöjda paktdomare talar fortfarande detta språk flytande, och kallar det för dess äldsta och vanligaste namn: “Gehnessiska”.

Det är relativt vanligt att Upphöjda får kännedom om och flytande färdighet i gamla fornspråk som en del av de traditioner som deras Upphöjning vilar på. Det mest kända exemplet är Paktdomarnas färdighet i gehnessiska, men alla kända språk har förekommit. Vissa fornspråk är endast kända tack vare Upphöjningar och saknar helt andra historiska källor. Ett antal språkhistoriker har under årens lopp kastat tvivel över den historiska korrektheten i de Upphöjdas språkfärdigheter och lagt fram hypoteser om att det skulle vara “påhittade” språk. Under senare år har dock storskaliga studier, utförda i samarbete mellan Kontinentens främsta stadsstatsuniversitet, visat att den stora majoriteten av de Upphöjdas språkkunskaper går att verifiera mot historiska källor, och att i inget fall har en Upphöjds kunskap om fornspråk kunnat bevisas vara icke-historisk. Det råder således stark konsensus bland nutidens språkhistoriker att de Upphöjdas språkkunskaper på något vis är korrekt nedärvd från förr.

Trots alla tillgängliga historiska källor, Upphöjda som icke, fortsätter gehnessiskan att vara ett språk som gäckar Kontinentens språkhistoriker. Hypoteser om ett Gehnessiskt imperium har bollats fram och tillbaka i århundraden, men något belägg för ett sådant imperiums existens har aldrig någonsin skymtats.

Ett som alla språkvetare och språkhistoriker är eniga om är att Kontinentens språk aldrig tidigare i historien har varit så mångfaldiga, diversifierade och varierande som i nutid.