Vittna, ni stjärnor, om vreden som brann, hos Mantón Pleuomémnon.
Ethimoclásta, och av fyröns rike var hon gatiléa.
Bane av de ej förtjänande av Apotheúmenons gåva.
Väpning av kírnami púri som segrar mot zápuroi líthoi,
bar hon, Mantón Pleuomémnon || Pánoplon Aspidiótes.
Avkrävde för Mantiphónon Purphéroi Purcléptei vindícta.
– Rhapsoidía Kirnamipurás, ca. 2800AP (Ante Pactum)

Den kända delen av Vorticium består av Kontinenten (Continentum), vilket är samma ord som 'världen' på de flesta språk. Kontinenten omges av hav åt alla håll, och inga större landmassor är kända bortom dess hav i någon riktning. Klimatet varierar från subtropiskt i kittelvart till alpin tundra i den gigantiska bergskedjan lansvart, med de flesta tänkbara varianter där emellan.

Världsspecifika namn, ord och begrepp anges varierande på IRL-svenska (av läsbarhetsskäl), externii/gehnessici/pacti (interkontinentalt språk i Vorticium, samt förstaspråk för externila deltagarkaraktärer), samt relevanta lokala språk (lokal språk-och kulturkännedom).

På kartor avbildas kardinalstrecket pelar-vart (ad pilarem) uppåt, vilken är baserad på den tydligt skinande Pelarstjärnans (Stella Pilaris) fasta position. Neråt är skar-vart (ad consortem), döpt efter stjärnbilden Upphöjda skarans (Consortium Perdeificatum) ungefärliga riktning. Vänster är lans-vart (ad lanceam), efter stjärnbilden Lansen (Lancea). Höger är kittelvart (ad catilum), efter stjärnbilden Kitteln (Catilum). Kontinenten Den kända världen består av Kontinenten, vilket är samma ord som 'världen' på de flesta språk. Kontinenten omges av hav åt alla håll, och inga större landmassor är kända bortom dess hav i någon riktning. Klimatet varierar från subtropiskt i kittelvart till alpin tundra i den gigantiska bergskedjan lansvart, med de flesta tänkbara varianter där emellan.

De Upphöjda är personer, platser eller föremål med egenskaper, styrkor, förmågor och påverkan långt bortom vad som är materiellt och konsekvent förklarbart. Upphöjda personer är överlägset vanligast, medan Upphöjda platser är ovanligare och föremål relativt sällsynta.

En Upphöjds förhöjda styrkor och förmågor tycks främst vara baserade på andra människors uppfattning om den Upphöjde och vad denne representerar. En Upphöjd krigshjälte kan exempelvis ha ökad fysisk styrka, tålighet, kommandon som alltid blir åtlydda eller tal som alltid lyfter moral och adrenalin, medan en Upphöjd underhållare kan ha form-och röstskiftande förmågor, förhöjd akrobatisk kroppskontroll, illussionsförmågor eller röst som försätter en publik i önskat känsloläge. Det verkar också som att den Upphöjde själv måste dela denna uppfattning, då det inte finns några dokumenterade och bekräftade fall där en Upphöjd har bedragit sin omgivning för att skapa en falsk fasad.

En Upphöjds styrkor och förmågor kan spridas vidare till andra personer med starka anknytningar till denne. Det verkar som att ju fler som delar förmågor med en Upphöjd, ju svagare blir förmågorna. Sådana personer kallas ofta för den Upphöjdes edsvurna, utvalda, anknutna eller liknande.

Hur och varför Upphöjningar sker är ännu ett mysterium. Det finns en mängd vetenskapliga teorier och hypoteser kring ämnet, men det enda som är känt är att det krävs ett stort mått av allmänt erkännande för att det ska ske. Vissa Upphöjningar har skett i samband med Konvergenser, vilket tyder på att närvaron av existerande Upphöjda kan bidra till nya Upphöjningar. En vanligt accepterad religiös förklaring är att erkännandet når stjärngudarna, och att de sedan väljer vem eller vad som ska Upphöjas.

När en Upphöjd person dör, eller en plats eller föremål förstörs, ärvs Upphöjningen ibland vidare till någon annan med koppling till den Upphöjda (edsvuren, utvald, anknuten etc). Detta sker oftast i samband med dödsögonblicket, men ibland kan det dröja dagar, veckor eller till och med månader innan arvet sker.

De Upphöjdas kraft är baserad på vad de representerar. Det innebär att deras dräkt, vapen, verktyg, redskap, symboler, ritualer, seder, metoder och värderingar blir en del av Upphöjningen. En Upphöjd som gör för stora och plötsliga förändringar i sin representation kommer uppleva en stor försvagning av sina Upphöjda förmågor. Det är naturligtvis möjligt för den Upphöjda att långsamt återuppbygga sin kraft genom att låta förändringarna bli en del av en ny permanent representation, men de flesta undviker detta i det längsta. Upphöjningar som har ärvts under årtionden, eller till och med århundraden, innebär att många Upphöjda använder grovt föråldrad utrustning och klädsel samt upprätthåller föråldrade seder och bruk. Detta ses som fullt normalt av resten av samhället och anses vara en del av det Upphöjda.

En liten men relevant social bieffekt av de Upphöjdas existens är att människor på Kontinenten håller sin åsikt om kända personer i hög aktning, då de är medvetna om att den kan bidra till huruvida dessa blir eller inte blir Upphöjda. Olika varianter av fenomenet “kändiskult” är därför väldigt vanliga på Kontinenten.

Upphöjda tycks utöva någon form av dragningskraft till varandra som går bortom sociala strukturer, som om de omedvetet kan känna varandras närhet. Extra kraftfull är denna effekt mellan Upphöjda som redan interagerat med varandra vid tidigare tillfällen.

Effekten förstärks ytterligare ju fler Upphöjda som möts vid samma tillfälle. Ett möte mellan tre eller fler Upphöjda kallas över hela världen för Konvergens, och innebär ofta att något stort och samhällspåverkande sker. Det är uppenbart att Upphöjda och deras konvergenser utövar påverkan på chans, sannolikhet och öde. En del av det som råkar inträffa i samband med konvergenser är dock bara rena sammanträffanden som tillskrivs konvergensen, men långt ifrån allt kan förklaras på detta sätt.

Från att mänskligheten började bygga bofasta samhällen och bruka jorden har krig utkämpats mellan olika stammar och städer. Folkgrupper har flyttat, invaderat, trängts undan eller vuxit samman över hela kontinenten. Allt eftersom samhälle, teknologi och krigskonst utvecklades ledde invasioner och erövringar till större riken och imperier. Dessa har dock aldrig varit långvariga, utan förr eller senare fallit sönder och splittrats ner till stammar och städer. De Upphöjda har funnits med mänskligheten från dess vagga. Deras existens har verkat stabiliserande och enande för mindre folkgrupper, men nästan alltid varit polariserande, splittrande och konflikteskalerande mellan folkgrupper och i större samhällen.

För 622 år sedan inträffade vad som kallas för “Kontinentalkonvergensen”. En upptrappning av konflikter över hela kontinenten, externa som interna, ledde till ett flertal konvergenser, som i sin tur ledde till en singulär kontinentomspännande konvergens involverandes samtliga, eller stor majoritet av, kontinentens Upphöjda. Konvergensen innebar världskrig, och kontinenten skådade en blodig kamp mellan Upphöjda på en nivå som aldrig skådats dessförinnan, och heller aldrig skådats sedan dess.

Vad som till sist avslutade Kontinentalkonvergensen och kontinentalkriget var det som kallas för Kontinentalpakten. Majoriteten av involverade Upphöjda och andra krigs- eller samhällsledare ingick en pakt som deklarerade stadsstatens suveränitet, då enskilda stadsstater ansågs som den enda samhällskonsistenta enheten i en värld av splittrade riken och kringflyttande stammar, samt en hederskod för hantering av konflikter mellan stadsstater och mellan Upphöjda. Pakten ingicks på en stor mängd olika platser på kontinenten, men koordinerades och propagerades av en grupp Upphöjda som skulle komma att bli Paktkustoderna (Custodes Pacti), senare Paktförvaltarna (Curatores Pacti) och slutligen Paktdomarna (Judices Pacti). I nutid är denna pakt ofta lokalt uppkallad efter någon av de Upphöjda som ingick pakten. Majoriten av dagens stadsstater daterar årtal som Ante Pactum (AP) och Post Pactum (PP).

Kontinentalkonvergensen och Kontinentalpakten demonstrerade en gång för alla vilken enormt kraftfull påverkan Upphöjda och deras konvergenser kunde ha på en hel kontinent. Stadsstaternas suveränitet var nu som satta i sten. Varje människa hade plötsligt en tydlig känsla av tillhörighet till sin stadsstat, oavsett tidigare stam- och rikestillhörighet, och om de bodde i eller utanför staden. Minsta by eller gård i de avlägsnaste gränstrakterna visste sin tillhörighet, och ingen av de gränspatruller, skatteskrivare eller kartritare som hade i uppgift att konsolidera sin stadsstats territorium kunde ens tänka tanken att försöka inkräkta på ett enda litet torp som ansåg sig tillhöra en annan stad. Naturligtvis förekom missämja mellan landsbygdsbor och stadsbor, men de ansåg sig fortfarande som en del av samma folk och stat. Kontinentalpakten var i full effekt.

Däremot exploderade konkurrensen mellan stadsstaterna, och i många fall även ren fientlighet. Många stater gick hårt in för att besegra sina grannar militärt eller ekonomiskt, eller ingick allianser med sina grannar för att gemensamt besegra en mäktigare stat. De krig som utkämpades följde alltid Kontinentalpakten till fullo, vilket innebar att ingen landsbygd plundrades och inga städer intogs. Strider utkämpades under hedersamma former, och vinnaren kunde i fredsfördraget kräva stora mängder resurser av förloraren, som lämnades fattigare och full av hämndlystnad. En paktkustod fanns alltid på plats och översåg att kriget gick rätt till.

Med tiden falnade den värsta kamplystnaden mellan stadsstaterna. Många krig och konflikter som utbröt efter den Kontinentala konvergensen pågår än idag, men krigen är generellt sett färre och mindre intensiva än förr. Stadsstaterna utvecklade så småningom förmågan att se långsiktiga ömsesidiga fördelar i samarbete med sina grannar. Med tiden tecknades handelsavtal och försvarsallianser, och till sist uppstod även större handelsunioner.

Värlspaktens symbol är en nedåtpekande 5-uddig stjärna ovanför en uppslagen codex. Detta är en astroteistisk symbol från det slainistiska verket Lex Caelestis, som skrevs av de ursprungliga paktkustoderna.

Året är nu 622PP

Sedan deras grundande vid Kontinentalkonvergensen har varje stadsstat sitt eget distinkta språk. Närliggande staters språk påminner ofta om varandra, men alla har sina tydliga distinktioner. Stadsstaternas språk går dock alla att spåra bakåt till gemensamma äldre fornspråk, och sedan grundandet går det lätt att följa de skiftningar från generation till generation som utvecklat språken till deras nuvarande former.

Innan Kontinentalkonvergensen och stadsstaternas grundande talades och skrevs ett antal relativt likartade språk över hela Kontinenten, som historiker gemensamt benämner som “Fornkontinental”. Fornkontinental indelas i tre huvudspråk: “Fornpelariska”, “Fornskariska” och “Cerniska”, som i sin tur kan indelas i regionala underspråk, dialekter och blandspråk. De första två motsvarar en ungefärlig pelar-skaruppdelning av språkens utbredning på Kontinenten. Cerniskan saknar till skillnad från de andra en tydlig geografisk centrering, utan är ett arv från det Cerniska imperiet som dominerade Kontinenten några hundra år innan Världskonvergensen.

Det finns dock ett språk som är höljt i ett historiskt mysterium. Många stadsstaters språk härstammar från detta, men det verkar dock aldrig ha använts i någon större utsträckning innan Världskonvergensen. Det tycks ha varit ett språk som var helt exklusivt för Paktkustoderna, och kallas därför ibland för “Paktiska” eller “Kustodiska”. Nutidens Upphöjda paktdomare talar fortfarande detta språk flytande, och kallar det för dess äldsta och vanligaste namn: “Gehnessiska”.

Det är relativt vanligt att Upphöjda får kännedom om och flytande färdighet i gamla fornspråk som en del av de traditioner som deras Upphöjning vilar på. Det mest kända exemplet är Paktdomarnas färdighet i gehnessiska, men alla kända språk har förekommit. Vissa fornspråk är endast kända tack vare Upphöjningar och saknar helt andra historiska källor. Ett antal språkhistoriker har under årens lopp kastat tvivel över den historiska korrektheten i de Upphöjdas språkfärdigheter och lagt fram hypoteser om att det skulle vara “påhittade” språk. Under senare år har dock storskaliga studier, utförda i samarbete mellan Kontinentens främsta stadsstatsuniversitet, visat att den stora majoriteten av de Upphöjdas språkkunskaper går att verifiera mot historiska källor, och att i inget fall har en Upphöjds kunskap om fornspråk kunnat bevisas vara icke-historisk. Det råder således stark konsensus bland nutidens språkhistoriker att de Upphöjdas språkkunskaper på något vis är korrekt nedärvd från förr.

Trots alla tillgängliga historiska källor, Upphöjda som icke, fortsätter gehnessiskan att vara ett språk som gäckar Kontinentens språkhistoriker. Hypoteser om ett Gehnessiskt imperium har bollats fram och tillbaka i århundraden, men något belägg för ett sådant imperiums existens har aldrig någonsin skymtats.

Ett som alla språkvetare och språkhistoriker är eniga om är att Kontinentens språk aldrig tidigare i historien har varit så mångfaldiga, diversifierade och varierande som i nutid.

På kontinenten används generellt sett olika varianter av “naturliga mått” baserade på kroppsdelar och handelsvaror. Mått som förekommer för kortare längder är exempelvis tum, tvärhand, hand, fot, aln och famn, medan de längre geografiska måtten oftast är olika multipler av dessa. Volymmått är antingen kubform av olika längdenheter, eller baserade på vanligt förekommande förvaringssföremål så som tunnor, fat, kannor, buteljer och askar. Viktenheter är ofta baserade på myntvikter eller volymer av vätska.

Den teknologi som förekommer i stadsstaternas produktion, infrastruktur och hushåll motsvarar löst verklighetens 1800-tal, med vissa variationer. Den teknologiska situationen präglas hårt av de Upphöjdas existens, som gör att vissa äldre bruk och metoder lever kvar parallellt med nyare och mer avancerade, samtidigt som brukbarhet och behov av olika teknologier ser radikalt annorlunda ut än om de Upphöjda inte hade existerat.

Kontinentalpakten innebär en unik möjlighet till kombination och variation av krigföring och samarbete. Parallellt med deras konstanta krigföringen överskrider nutidens stadsstaters ekonomiska och infrastrukturella samarbeten överlägset de största och hårdast centralstyrda imperier i Kontinentens historia. Handeln är starkare än någonsin, järnvägarna och landsvägarna är väl utbyggda och underhållna, och juridiken för mellanstatligt resande är ett väloljat maskineri. Resande mellan stadsstater inbegripna i brinnande krig mot varandra kan fortfarande förvänta sig att tågen är på minuten i tid.

Vid midsommar stiger solen från horisonten 21° pelar-lans, rör sig på himlavalvet i en rät linje över en del av den adcatila Kontinenten, “zenitlinjen”, och sjunker under horisonten adconsort-catilum-kittel. Ju längre mot midvinter och ju längre lansvart, ju mer blir banan elliptisk med lägre högsta punkt kittelvart vinkelrätt mot zenitlinjen. Relationen mellan solens storlek, luminiscens, hastighet och avstånd från markytan har under tidigare århundraden beskrivits vetenskapligt i olika former, men inga fasta värden har någonsin kunnat uppmätas eller beräknas. Stjärnhimlen är än värre, och anses som en overklig mardröm som ingen vetenskapare bör befatta sig med. Stjärnornas storlek, luminiscens och avstånd tycks vara realistiskt inkonsistenta och föränderliga, alternativt tyda på motsägelsefulla tidrymd-kurvor som skulle få Kontinentens mest opiatpåverkade konstnärer att tveka.

Det enda som går att säkert säga om stjärnorna är att de går att dela upp i fyra kategorier: Fasta, grupperade, singulära och fallande/besökande. De fasta är konstanta i sin position och ljusstyrka. De grupperade rör sig i grupp, vilket innebär att deras positioner alltid är fasta i förhållande till resten av gruppen. De singulära rör sig i egna banor oberoende av andra. Gällande fallande/besökande stjärnor, se “Stjärnfall”.

De fasta och grupperade stjärnorna grupperas och abstraheras ofta som stjärnbilder. De mest kända är de tre som är relaterade till kardinalstrecken: Upphöjda skaran, Lansen och Kitteln. Andra kända namn på stjärnbilder är Klättraren, Råttfångaren, Graven, Budfalken och Stenskeppet.

Att studera solen och stjärnorna – astrologi – har under det senaste århundradet blivit en form av vetenskapligt tabu, och är nu ett område som lämnats helt åt det religiösa, esoteriska och andliga.

Något som gör stjärnhimlen än mer mystifierande är fenomenet som kallas för stjärnfall eller “besök”. Det innebär att en stjärna rör sig ner från himlavalvet till markytan. Detta fenomen tydliggör hur stjärnor tycks variera i storlek och ljusstyrka, då de i sin marknära bana tycks vara från ca 10 tum och upp till 4 fot i diameter, och ha en ljusstyrka endast några magnituder större än de lampor drivna av olja, gas eller elektricitet som Kontinentens moderna teknologi hittills frambringat. Detta i stark kontrast till den enorma storlek och ljusstyrka de måste besitta i relation till deras observerade avstånd väl tillbaka på himlen. Besökande stjärnor tycks vara lokalt tempererade och sakna den värme som annars brukar associeras med starka ljussken. Huruvida denna avsaknad av värmekälla är kontant, och om detta även gäller för icke-besökande stjärnor, är ännu okänt.

Det är uppenbart att stjärnfall/besök är korrelerade till de Upphöjda och deras konvergenser. Den rådande teorin är att det alltid förekommer minst en “besökare” i närheten av varje konvergens, och ibland ett flertal. Huruvida besökare orsakar konvergenser eller konvergenser drar till sig besökare är ännu okänt. Detta faktum är vad som ger Kontinentens astrologer en strimma av hopp om att astrologin i framtiden ska kunna betraktas som en erkänd undergren till det apoteologiska fältet.

När det gäller tro på osedda högre makter som styr över eller påverkar världsalltet är astrologi och astroteism det överlägset vanligaste. Det är svårt att inte ana dolda krafter och högre syften bakom den vetenskapsgäckande stjärnhimlen, för den som är lagd åt sådana ting

Ren astroteism innebär en tro på att stjärnorna är gudar, med olika hierarkier och domäner. Stjärngudarna dikterar alla Upphöjningar och konvergenser, vilket är vad som styr världen och historiens gång. Den vanligaste astroteistiska läran på Kontinenten är Slánismen. Dess grund beskrevs av den cerniska astrologen Slánes Adclówes, i hens verk mest känt under dess gehnessiska titel Regia Caelestis, “Det himmelska hovet”. Slánismens lära inkluderar även med verket Lex Caelestis, “Den himmelska lagen”, skriven av ett antal av de ursprungliga paktkustodererna och beskriver hur stjärngudarna införde sin himmelska lag på Kontinenten i form av Kontinentalpakten.

Slánismens nutida symbol är en nedåtpekande 5-uddig stjärna ovanför en uppslagen codex, som också är symbolen för Kontinentalpakten. Symbolen förekommer i Lex Caelestis men inte i Regia Caelestis, och tros därför härstamma från tiden omkring Kontinentalpakten. Stjärnan symboliserar stjärnornas himmelska hov, men historiekunniga paktdomare hävdar att codexen tvärtemot populär tolkning inte representerar den himmelska lagen. I nutid är dock tolkningen av codexen som lagen den allmänt gällande, oavsett symbolens ursprungliga betydelse.

En variant av astroteism, kallat astroapoteism, innebär att stjärngudarna anses vara forna Upphöjda som under sin levnad eller vid sin död “upphöjts” ytterligare till gudomlig status. Dessa läror betraktar Upphöjda som halvgudar och potentiella stjärngudar, och innebär ofta en form av dyrkan utav dem. Det vanligaste är att astroapoteister dyrkar en specifik Upphöjd i sin närhet, för att få del av dennes beskydd, kraft och egenskaper, samt för att upprätthålla dennes ideal och traditioner i samhället. Många läror anser ofta att en stor och trogen följarskara ökar en Upphöjds möjlighet att ytterligare upphöjas till stjärngud.

Astroapoteism anses av många som samhällsfarlig, då den riskerar att ge redan mäktiga Upphöjda farligt stor makt. Vissa anser att dessa trosläror hotar stadsstaternas suveränitet och till och med själva Kontinentalpakten, och i vissa stadsstater är de förbjudna enligt lag. De flesta astroapoteistiska läror vördar dock Kontinentalpakten lika högt som sina stjärngudar och Upphöjda, och anser därför sådana farhågor vara helt ogrundade.

De flesta ockulta läror anser sig vara undergrenar till apoteologi – läran om Upphöjning. De påstår sig utforska de dolda, hemliga och svårbegripliga mekanismerna bakom Upphöjningsfenomenet, för att med hjälp av rätt ritualer, kemikalier, fysikaliska fenomen, psykoaktiva substanser, tankesätt och sinnestillstånd uppnå samma oförklarliga effekter och kunskaper som hör Upphöjning till. Majoriteten av ockulta läror inkluderar någon form av astrologi, även om de i övrigt skiljer sig markant åt.

Praktiserandet av ockulta läror fokuserar ofta på inhämtande av information som annars skulle vara otillgänglig. Spådom och siande om framtiden, fjärrskådning, astralresor, kommunikation med de döda eller andar och gudar, andliga tidsresor, forntida tungotal och liknande. Även metoder för att försöka influera slump och öde förekommer, samt även försök att influera Upphöjning och konvergenser.

Vetenskapen är så klart övertyga om att ockultism bara är skrock, folktro, kvacksalveri eller förklädda former av Upphöjda förmågor. Det anses dock intressant ur ett antropologiskt perspektiv, då det säger mycket om samhällets relation till Upphöjning och det som ännu inte kan förklaras vetenskapligt.

Huvudartikel: Phosséa

Alla stadsstater är inte skapade likvärdiga. Under de århundraden som förflutit sedan Kontinentalpakten har ett antal stadsstater konsoliderat sig som de mest inflytelserika på Kontinenten. Nutidens moderna värld av järnvägar, trafikerade av de ångdrivna lokomotiven och deras långa vagntåg, har gjort Kontinenten mindre än någonsin. Vad som händer i en av dessa stadsstater får snabbt konsekvenser i alla andra.

En av dessa stadsstater är Phosséa, som ligger vid det stora centralkontinentala innanhavet Pleitoshavets pelarkust. Området kring Pleitoshavet har tempererat kustklimat, och är ett av Kontinentens stora handelsnav sedan urminnes tider. Phosséa är en viktig handelsstad, men är framför allt en stadsstat känd för sina kulturella influenser. Staden är känd för sina teatrar, konserthus, konstlärosäten och bibliotek. Stadsrhapsoden Kyriákos, den politiska författaren och äventyrsnovellisten Aretrákis, samt den Upphöjda målaren och karikatyrtecknaren Aimistráti är kända namn från Phosséa.

Ett aurora-sken syntes nyligen under ett antal nätter på den phosséiska himlen. Detta har aldrig förr skådats av någon nu levande människa på Kontinenten, och finns endast beskrivet i forna myter och sagor. Därför har det rönt stort intresse bland så väl allmänheten som hos vetenskapare, astrologer, konstnärer och Upphöjda.

Ingen av världen Vorticiums invånare vet ännu om det, men detta himmelska sken förebådade de Externilas ankomst i Phosséa.