Världen är ett enda stort slagfält, där ett oräkneligt antal Kriegsscharen strider mot varandra om de begränsade levnadsresurserna. Ingen växtlighet lever på Slagfältet, och de djur som bevandrar dess jord och beflyger dess himmel tycks snarare vara rena manifestationer av Kriget än naturliga biosfära organismer.

Ingen dag-och nattcykel existerar, och himlen är ständigt jämngrå och avger ett jämnt skymningsaktigt sken. Mängden regn och fukt kan variera mellan vattenfylld lervälling, snustorr öken och allt däremellan. Fukt kryper in genom kläder och dåligt uppsatta Scharläger. Damm sätter sig i ögon, näsa, mun och lungor vid marsch. Alla väder är lika illa på Slagfältet.

Den vanligaste nivån och stilen på Slagfältet är ungefärlig 1700-talsnivå. Vad som används och hur det används kan dock variera stort gentemot historisk verklighet, beroende på de helt annorlunda förutsättningarna som råder. Denna stil kallas vanligtvis för Anschisk stil.

Ibland förekommer vissa vapen, dräkter, utrustning och annat materiell som har en stil och teknologi som påminner om tidigt 1900-tal. Dessa är relativt ovanliga och starkt förknippade med krigsguden Zandarmabogs Adjunktorer (Kommissarer). Den kallas ofta för Zandarmisk stil, och är extremt fruktad på Slagfältet.

Kriegsscharen – Krigsskaror – är nomadiska grupper som rör sig över Slagfälten i konstant sökande efter livsnödvändigheter eller undvikande av faror. Nästan alla på Slagfältet tillhör en Krigsskara. Skaran är ditt hem, din familj, din sociala grupp och ditt folk. Inom skaran är alla jämlika, och har lika mycket att säga till om i gemensamma beslut. Det enda som skiljer olika individer åt inflytande inom när det gäller olika områden är tilldelat ansvar, kunskap, färdighet, erfarenhet och liknande. De flesta andra skaror är fiender och konkurrenter om Slagfältets resurser, och även om tillfälligt Verbund, Armenfried eller Feuerruhe råder mellan er kan du aldrig lita på någon från en annan skara. De flesta skaror talar Anschsprache.

De flesta Scharnamn tycks härstamma från personnamn, och anses i de flesta fall vara namnet på en människofödd gud – en “Ansch” – som grundat skaran. Många skaror berättar sagor och legender om deras grundande Anschers stordåd.

• Schar des Alberfaust
• Schar des Ardalied
• Schar des Elbenlied
• Schar des Engelmal
• Schar des Erlgund (is nicht mehr 🪦)
• Schar des Friedhelm
• Schar des Heidwerner
• Schar des Heilwig
• Schar des Immelban
• Schar des Irmingund
• Schar des Isoldrun
• Schar des Konstantina
• Schar des Mechtgunda
• Schar des Nebelheimer
• Schar des Reindrang (is nicht mehr 🪦)
• Schar des Walkürung
• Schar des Walpurga
• Schar des Wickerung

Vissa skaror talar inte Anschsprache, utan talar istället ett språk som ofta kallas för Zandarmprache. Dessa kallas die Nestgeboren Scharen (nestfödda, “nästesfödda”?). Mildweidister kallar det ofta nedsättande för Dämmersprache.

• Čata Alateplý
• Čata Čestmíra (nejít 🪦)
• Čata Květky
• Čata Pavla
• Čata Ptíry
• Čata Skarvila
• Čata Stríky
• Čata Zarwíly

• Anschsprache – Det vanligaste språket, som talas av de flesta skaror. Motsvaras ungefär av verklighetens tyska språk, med vissa andra germanska influenser. Det anses vara språket som talades innan världen omformades av krigsguden Zandarmabog.
• Zandarmprache (Něstština) – Talas av Nestgeborna skaror. Mildweidister kallar det för Dämmersprache. Det är starkt förknippat med krigsguden Zandarmabog, som sägs tala detta språk. Motsvaras ungefär av verklighetens tjeckiska språk, med vissa andra slaviska influenser.
• Hexensprache – Gammalt utdött språk, som endast används av Hexen och anses häretiskt. Tycks ha influerat både Anschensprache och Zandarmensprache en del. Identiskt med Lingua Externii.

• Anschensprache
  • Das (ewige) Schlachtfeld – “Det (eviga) slagfältet”
  • Die Walstatt – “Valstaden” (= “Krigsplatsen”)
  • Die Gendarmenstrassen – “Folkmilisgatorna”/“Zandarmagatorna”
• Zandarmensprache
  • Země Intervenče/Zásuh/Operače – “Insatsens/Operationens mark”
  • Nikoguliče – “Ingens-gator”
• Válkisko – “Krigsplatsen”
• Hexensprache (Lingua Externii/Gehnessi)
  • Campus Pugnae (“Slagfältet”)
  • Pugnarium

Gudaväsen, välvilliga som fientliga, är ständigt närvarande på Slagfältet, och alla skaror har någon form av relation till dem.

• Anscher – Mänskiskofödda gudar, som är en del av sitt folk. De enda som är värda vördnad och Gebet (bön).
• Götter – Främmande gudaväsen som behöver åkallas eller hittas, och som man kan idka förhandling och Gebitt (begäran, budgivning, köpslående) med. Några få kan utnyttjas vid behov, medan de flesta andra är opålitliga och bör undvikas.
• Geister – Mäktiga väsen som inte bryr sig om människor och ej går att kommunicera eller förhandla med i större utsträckning. Bör betraktas och respekteras som farliga, kaotiska och ohejdbara naturfenomen.

Slagfältets mästare, den nästintill allsmäktige krigsguden från en främmande värld. Zandarmabog erövrade världen och bröt de gamla Anschernas, Götternas och Geisternas välde av träldom och ojämlikhet. Hon omformade världen i sin avbild till ett oändligt slagfält där Kriegscharen strider mot varandra om resurserna i jämlikhet, frihet och evighet. Huruvida Zandarmabog betraktas som Ansch, Gott eller Geist skiljer sig mellan de olika religiösa lärorna på Slagfältet. “Bog” betyder gudaväsen på Zandarmsprache, men utan att göra någon ytterligare distinktion.

(Melodi: Unser liebe Frauen)
Heiligste auf Anschen, Zandarmabog genannt,
bescher uns feiner Freiheit als Slachtfeld steht in Brand.
Lass uns immer kämpfen für unser lieber Schar
und greifen jeder Blutschatz, so teuer und anwendbar.

Die Trommeln, die Pfeifen!
Die Schrei und Exalarm!
Heiridi ridirei, heil'ger Kampf macht uns frei
Kampf macht uns frei!

Heligast av anscher, Zandarmabog ditt namn,
beskär mig härlig frihet när fältet står i brand
Låt mig alltid strid för skaran mig så kär
och gripa varje blodsskatt, så värdefull den är

Hör trummor, och pipor!
Hör vrål och exalarm!
Hej ride rade ri, helig strid gör mig fri
Strid gör mig fri!

“Die Schlummernden” är Götter eller Anscher, beroende på vilken troslära man frågar, som ligger försänkta i djup sömn på en plats som kallas Mildweid. I sina drömmar tillverkar de allt som Kriegsscharen behöver för sina liv och eviga strider på Slagfältet, som de skänker i utbyte mot Slagfältets Blutschätze – Blodsskatter.

Siegfried av Spinnandet

“Siegfried des Spinnens” eller “Siegfried der Spindel” är en hantverkare av alla material som förser skarorna med verktyg, vapen, utrustning, mekanik, och trossmateriell. Hans symbol är en slända.

“Mechthild des Messens” eller “Mechthild des Messtab” är en betraktare, mätare, bedömare, ristare, heraldiker och domare med makt över människans sinne och skarans stämning. Hon förser skarorna med kraftfulla amuletter, auktoritetssymboler och Kriegsfahnen som sätter skräck i fienden. Hennes symbol är en måttstav.

“Sonnhardt des Scherens” eller “Sonnhardt der Schere” är en jordbrukande och livgivande fruktbarhetsgud. Han förser skarorna med dricksvatten, grödor, slaktboskap, läkande mediciner och dragdjur. Han är även den som möjliggör hälsosam barnafödsel på det ack så barnfientliga Slagfältet. Sonnhardts symbol är en skära eller sax.

Dämmerung är en mäktig Geist-vind av skrämmande mörker och irrationell förstörelse. Den anses ofta vara det enda gudaväsen på Slagfältet som inte Zandarmabog har fullständig makt över. När Dämmerung blåser mörknar den gråa himlen till schwarzesten Schwarz, där skrämmande glödpunkter dyker upp för att hungrigt blicka ner på Slagfältet likt rovdjursögon. Vissa säger att detta är Dämmerungs tusen ögon, medan andra tror att de tillhör andra än hemskare Geister från främmande världar i fjärran.

Dämmerung har många andra namn:

• Dämmergeist
• Windämmerung
• Windgeist
• Finsterwind
• Finstergeist
• Tymíl (Zandarmensprache)
• Tenebrae (Hexensprache)

Slagfältet är hem åt ännu en Geist-wind med många varierande namn: Kampfwandlung, Wandlunggeist, Kampfsärkung, Kampfhemd, Kriegswind, Wiggeist etc. Denna geist tillhör Zandarmabog och betraktas ofta som en kamphund i krigsgudens koppel.
Kampfwandlung innebär ett hamnskifte till en omänsklig Ungestalt der Kampf. Det första stadiet innebär våldsraseri, jakt-och dråpinstinkt eller liknande. Sedan kommer de fysiska förändringarna. Hornutväxter, klor, huggtänder, etterutsöndring eller liknande naturliga vapen. På detta följer andra fysiska förändringar och utväxter som visar på den förvandlades omänsklighet, ofta djuriska attribut likt de hos mytologiska bestar. En kämpe som är fullt tagen av Kampfwandlung är knappt ej längre igenkännbar som människa.

En kämpe som tillfälligt ger sig åt Kampfwandlung i strid kallas för Kampfsärking eller Kampfwandler (Zandarmiska: Měnovoj, Válkodlak), och vördas högt inom zandarmistiska skaror. Mildweidismen avråder från Kampfwandlung och ser detta som Gräuel (se Gräuel) – om än en mild och ibland förståelig och ursäktlig sådan.

Vissa kämpar går dock för långt i sin Kampfwandlung och kan inte längre komma tillbaka. Detta anses som svår Gräuel (se Gräuel) av båda religioner, och behöver korrigeras med en snabb död. De som är permanent tagna av Kampfwandlung kallas för Ungestalten, Ungestaltwandler, Gräuelwandler eller liknande. På zandarmiska språket kallas de för Mrzost (“Styggelse”), Ohavnost (“Vidrighet”), Pohádnost (“Sagovarelse”) eller Dezměnovoj (Negativ prefixering av Měnovoj).

Zandarmabog är den främsta Ansch av alla Anscher och Slagfältet är hennes gåva till alla. I en Krigsschar är alla jämlika, och alla Scharen är jämlika varandra oavsett språk och tro. De slumrande före-detta förtryckarna är fängslade och försatta i träldom, så att de kan träla åt folket så som folket förr trälade åt dem. Zandarmister kallar ofta de Slumrande för die Götter angeketteten – “De kjättrade gudarna” – eller die Gottserfven – “Gudaträlarna”.

Zandarmister ser striden som den högsta och heligaste av sakrament. En zandarmistskara strider mot alla andra skaror oavsett tro, och ingår aldrig några Verbunde då detta är emot Zandarmabogs lära.
Häresie

Allt som inte är renlärig Zandarmism är Häresie. Utövare av Mildweidism, Hexerei, Gotterei, och även avarter av Zandarmism så som Zandämmerism, är Häretiker och bör straffas hårt och plågsamt för sina brott mot die Heiligen Lehren des Zandarmabogs. Vissa zandarmistiska skaror är en del av die Inkvisitzion, vars heliga mål är att söka upp, straffa och utrota all Häresie på Slagfältet.
Alla som kan Hexensprache gör bäst i att hålla tyst om att ordet Inkvisitzion kommer från hexiska Inquisitio och Häresie och Häretiker från Haeretio och Haereticus, relaterade till Haeres – “arvtagare”. Arvtagare av vad är höljt i urtida Dunkel.
Zandämmerism

Enligt den Lehren som lärs ut av de flesta zandarmistiska skaror och adjunktorer är Dämmerung en fiende till Zandarmabog. Dämmerung bryr sig inte om Slagfältets jämlikhet och frihet eller die Kriegscharens heilige Plicht att strida för sin överlevnad, och Zandarmabog för en ständig Kampf för att hålla Dämmerung i Schack. Allt samröre med Dämmerung är Hexerei och Häresi, och bör straffas därefter.
Enligt de häretiska lärorna som kallas för Zandämmerism är inte detta sant. Dämmerung är ett mäktigt vapen som Zandarmabog givit till Slagfältets skaror, för att de som är starka, modiga och hängivna nog ska greppa och använda det. Vissa zandämmeristiska läror anser till och med att Dämmerung är en aspekt av Zandarmabog, som de kallar för Zandämmerung eller Zandämmerbog. Utifrån denna tro utövar majoriteten av Zandämmeristiska adjunktorer Dämmerhexerei, vilket innebär att en Zandämmeristisk krisskara är en av de värsta fiender som finns att möta i strid på das ewige Schlachtfeld.

Kriget på Slagfältet är en prövning för mänskligheten, för att vissa sig förtjänt av fred, frihet och jämlikhet. Zandarmabog är en Geist som för tillfället är deras fångvaktare och gisslare. Men die träumenden Anscher – “De drömmande anscherna” finns där för mänskligheten. De drömmer om Mildweid – en paradisvärld där mänskligheten kan leva i fred och harmoni, om deras drömmar besannas.
Än så länge är Mildweid bara en dröm och tillfällig tillflykt från Slagfältets verklighet. Men en dag ska drömmen bli sanning, och då ska de drömmande Anschernas trogna skaror stå redo och förtjänta. Fram till dess kommer mildweidisterna att fortsätta assistera sina slumrande frälsare att förverkliga sin dröm om Mildweid.

Adjunktungen eller Adjunktorer är de religiösa figur med högst respekt, auktoritet och vördnad inom krigsskarorna. Dessa har ett särskillt kraftfullt band till Zandarmabog eller någon av De Slumrande, vilket skänker dem särskilda förmågor eller annan sorts gunst.

Inom zandarmismen används ibland titeln Adjunktor men vanligast är titeln Kommissar, ett anschiskt ord vars innebörd har lånats från zandarmiskans “Komisař”. Dessa anses stå direkt under Zandarmabog själv som dennes underbefäl, vilket ger dem tillgång till särskilda förmågor men har även blivit skänkta ovärderliga gåvor utav hon som är “Oberbefehl der Oberbefehle”.

Den vanligaste förmågan en Kommissar besitter är att ge sig själv eller andra Kampfwandlung (Gestaltwandlung, Kampfsärkung) i olika grad. I majoriteten av användningsfall görs detta endast gradvis, för att inducera stridsraseri och viss förvandling.

Anchiskans Kommissar betyder del av en Kommission – en tillfälligt sammankallad ansvarsgrupp. Zandarmiskans Komisař tycks innebära någon form av högre befäl, även om det är svårt att veta vad saker kallades i världen innan Zanadarmabogs Schlachtfeld. För de med häretisk språkkunskap är det dock uppenbart att de båda härstammar från samma ord och suffixeringar på Hexensprache – Committo → Commissus → Commissio, Commissarius.

Mildweidismens motsvarighet kallas Hirten – Herdar (“Pastýř” på zandarmiska).

Siegfrieds adjunkta Hirten är skarornas högsta fältingenjörer och har förmågan att reparera och förstärka vapen, utrustning och mekanik långt bortom vad som är möjligt med de verktyg och material skarorna vanligtvis har tillgång till.

Mechthilds adjunkta Hirten delar sin Anschs förmåga har förmågan att influera människors psyken. De agerar andligt stöd inför, under och efter strid, och kan med lugnande ord och gester ge sinnesro, fokus, mod och hopp åt sina medkämpar i de mest fruktansvärda av situationer man kan tänka sig. Denna sinnesinfluens kan också vändas mot fienden, för att få dem att tappa mod och stridslust. Mechthilds herdar besitter konsten att inför strid välsigna föremål åt särskild troende och förtjänta kämpar.

Sonnhardts adjunkta Hirten är skarornas Feldheiler och kan läka de flesta sår och skador. För att kunna läka de svåraste och dödligaste av skador och sjukdomar måste dock någon annan villigt offra sitt liv och blod. De som offrar sitt blod för sådan sakral Heilung helgas av dennes skara som Mortür.

Som betraktare är det lätt att demonisera Zandarmister som grymma, onda och blodtörstiga människor som lever för utöva våld, brutalitet och terror. På samma sätt är det lätt att glorifiera Mildweidister som nobla, hedersamma och välvilliga krigare som endast strider av nödvändighet.
I själva verket finns det ingen avgörande och definierande och avgörande skillnad när det gäller humanism bland de två stora lärorna. Skarorna behandlar sina egna lika väl, är lika grymma mot sina fiender, och är lika oförstående gentemot oliktänkande, oavsett Lehre-tillhörighet. Om något är Mildweidister mer “rasistiskt” lagda gentemot Nästgeboren.

Det enda som kan betraktas som en avgörande skillnad är att Mildweidism som lära är har ett mål ett annat sätt att leva än evigt krig, vilket skulle leda till minskat mänskligt lidande. Zandarmismen är inte alls öppen för detta.

Gräuel är ett begrepp som används av både Zandarmismens och Mildweidismens läror och innebär synd, skam, styggelse, avskyvärdhet, vanhelgande, tabu och liknande. Mindre Gräuel kan korrigeras med skarpa tillsägelser och botgöring, medan grövre Gräuel straffas med döden – i de värsta fall en utdraget plågsam sådan.

En nyare och ovanligare lära, men som tycks vara på tillväxt. Denna känns igen genom dess symbol och heliga föremål i form av ett bronssvärd, så som Zandarmismens bronspistol och Mildweidismens tre redskap. Inte mycket annat är känt om dem, men många Zandarmistiska skaror betraktar Atrokalunghäretiker som värre än till och med Dämmerunghexen. Detta har troligtvis något att göra med berättelsen om hur Zandarmabog omformade “den helande wigantens atrokiska eldsklinga”, som finns nedtecknad i Kodex der Zandarmabogs (zandarmiska: Zákodex Zandarmaboga).

(Gör till egen sida)

Att ha samröre med andra gudaväsen än Zandarmabog och De slumrande i syfte att få egna personliga fördelar, snarare än för sin skaras bästa, kallas på anschiska för Hexerei och en utövare för Hexe. På zandarmiska kallas det Bogovězati (gudabindande, gudalindande) och en utövare Bogovětnik.

Hexerei anses som mycket stor Gräuel av de båda stora religionerna. Det ses som en av de grövsta formerna av Häresi enligt Zandarmismen, och även Mildweidismen lär ut hat, straff och utrotning gentemot Hexen. Därför lever de flesta Hexen på egen hand eller i små grupper, vilket skulle vara otänkbart för andra människor. Undantaget är de Dämmerhexen som tillhör en zandämmeristisk krigsskara.

Den mest fruktade formen av Hexerei är Dämmerhexerei. Dessa brukar Dämmerung som redskap och vapen, och med dess hjälp skapar destruktiva oväder, naturkatastrofer, eldstormar eller explosioner som överträffar även de kraftfullaste av Zandarmabogs egna kanoner och bomber. Det sägs även att Dämmerhexen har setts kalla ner jättelika monstrositeter från Dämmerungs vansinniga stjärnhimmel.
Vissa agerar Söldner (legoknektar) åt skaror som är mindre nogräknade gällande Häresi och Hexerei. Andra använder Dämmerung som vapen mot skaror för att tillskansa sig deras resurser, eller sprider Dämmerungs massförstörelse i andra mörka och gåtfulla syften.

Även kallat Mildweidhexerei, Schlummerhexerei eller Falschanscherei. Dessa Hexen sägs ha stulit kraft och verktyg från De slumrande i Mildweid, och använder nu sländor, måttstavar, knivar, skäror och saxar för att utföra sitt avskyvärda Hexenwerk.
Bluthexerei

Bluthexen använder blod på olika sätt tillsammans med stulna verktyg i sitt Klauhexerei. Det sägs spinna blodstråd som de binder fällor, förbannelser och tjänarvarelser av, och brygger blodiga Hexbrygder med de mest oheliga effekter.
Sehenhexerei

Även kallat Hellsehen eller Wahrsagen. Dessa Klauhexen använder stulna verktyg för att fjärrskåda i det nutid, framtida och förgångna.

Betraktare är märklig sorts Hexen som inte tycks vara helt mänskliga längre. Många av deras kroppsdelar ser ut att vara utbytta, förstärkta eller modifierade med rostig och sliten mekanik. De ses ofta iaktta strider eller skarläger på avstånd, ibland antecknandes i böcker. Ingen vet vilka mörka syften deras betraktandehexerei har, då de alltid är spårlöst försvunna när någon försöker närma sig dem.

På slagfältet finns skaror, delskaror eller individer tillhörande antingen Zandarmism eller Mildweidism som har gjort det sitt heliga kall att spåra och dräpa alla de som sysslar med Hexerei. Majoriteten av dessa inkluderar en eller flera Kommissaren eller Hirten, och zandarmistiska Hexenjäger är ofta del av die Inkvisitzion. De bär ofta utrustning särskilt anpassad för sin heliga och livsfarliga uppgift, som är dyrbara gåvor från deras respektive Anscher.

Liksom Hexenjäger finns det även grupper och individer som på liknande vis specialiserat sig på Ungestalentjagd.

De flesta krigsskaror lever och dör i sökandet efter Blutschätze – Blodsskatter. Dessa dyker upp och försvinner spontant och varierande på Slagfältet, med viss regelbundenhet. De sägs att Zandarmabog framkallade dessa ur underjordens glödheta djup av eld och vrede, genom att spilla oräkneliga människors livsblod på Slagfältets jordyta.

Blodsskatterna är de råvaror som “De slumrande” i Mildweid behöver för att kunna tillverka Slagfältets förnödenheter. En gemensam egenskap för Blodsskatter är att samtliga blöder kraftigt när de bryts från sina fästpunkter. Detta blod är tillsynes identiskt med människoblod.

• Blutmineralen (blodmineraler) –
• Blutkohle (blodkol) –
• Blutlehm (blodlera) –
• Blutsand (blodsand) –
• Blutmohn (blodmo, jfr. “vallmo”) –
• Bluttuske (blodbetar) –

När mark som innehåller Blodsskatter blir störd av rörelse och påverkan sätter Blodsvrålet igång. Marken spricker upp, och ur sprickan reser sig en hög stod av sten, obsidian och bitumen, omvirad av grov taggtråd. Ur dess glödande sprickor sprutar tjocka strålar av flytande eld högt upp i skyn. Denna eld kan misstas för vulkanisk lava, men består i själva verket brinnande petroleum.

“Schrei” är anschisk jargong för Exalarm (Hexii/externii: Exalarma, från Exalatio Armae – “Vapnets skrik”). Det som har gett detta fenomen sitt namn är de exalarmerande ljud det ger upphov till, som sprider sig vida över stora avstånd på Slagfältet. Det är ljud av mekaniska rotationstjutande exalarm, virveltrummor, marchpipor och förstärkningsvisslor.

Dessa ljud, tillsammans med dess den brinnande petroleumpelaren och den ännu högre rökpelare som stiger, är en signal för alla Krigsskaror inom ett stora omkringliggande området att en Blutschatz finns tillgänglig. Det tycks även som att själva marschavståndet på Slagfältet krymper för de skaror som följer ett Blutschrei. Sannerligen är det Zandarmabog själv som har tänkt ut och skapat detta lömska exalarmsystem.
Andra ord för Blutschrei är Blutexalarm, Blutzichnalung och Blutfeuer.

Zandarmister anser att det är det kontinuerliga bloddspillet på Slagfältets jord som gör att Blodsskatter fortsätter att dyka upp, då det var på detta vis Zandarmabog skapade dem. Om inte blodet fortsätter att spillas kommer Skatterna att ta slut. Detta skulle innebära människoskarornas förintelse, då de De kjättrade gudarna inte skulle kunna fortsätta sin livsupprättehållande träldom. Därför ser zandarmister till att spilla besegrade fienders blod på marken så ofta de kan. Även döende inom skaran erbjuds att få utkämpa en sista einwig, för att dö i strid och bluota till slagfältets jord.

Enligt Mildweidismens lära är detta visserligen sant, men skulle i praktiken endast kunna inträffa när De drömmande anschernas dröm om Mildweid håller på att gå i uppfyllelse. Därför lär Mildweidismen inte ut Bluotung som helig sed. Vissa skaror eller individer gör det ändå, för säkerhets skull. “Tänk om Blodsskatterna skulle sina innan der Traum des Mildweid är uppfylld..?”

Slagfältet är oändligt, men det sägs ändå att det har en mittpunkt. Denna mittpunkt är Klockspiran – en jättelik spetsig sten-och obsidianformation som reser sig över en miliametitum hög, likt en Riese bland de Kleinwichter som reser sig vid blodsskatternas Blutschrei. Till skillnad från dessa stoder har inte Klockspiran någon eldsprutande tendens, utan pryds istället av skrot, plåtkonstruktioner, stålbalkar och jättelik rostig mekanik.

Högst upp i spiran sitter den stora urtavlan, vars visares rörelser förbi dess tolv timmar är det enda som indikerar att tiden inte står still på Slagfältet. Vid varje hel timme slår den sina timslag på klockor var öronbedövande klang tycks kapabel att färdas oändligt långt över Slagfältet. Vid varje tolvslag ljuder klockorna i full ringning. Detta fyller var lyssnare med känslan av annalkande fara, men signalerar även en ny klockcykels början.

De flesta läror säger att Klockspiran markerar platsen där Slagfältet skapades. Där ska den ha rest sig, likt ett permanent Blutschrei, ur det oändliga antal kämpars blod som Zandarmabog vid skapelsen bluotade till Slagfältets jord.

Die Halbdutzend Fundamentspieren, de haldussin fundamentspirorna.

Fundament n (anschiska) – Horisont, från hexiska fundamentum.

(work in progress)

Mildweid är märklig plats av ängar, betesmarker och skogsdungar, som korsas av stigar och småvägar. Här och där finns små stugor, bodar, lador, väderkvarnar och liknande. Detta är De slumrandes rike, och är en plats av flytande och föränderlig verklighet.
Zandarmister föredrar sitt eget alternativa namn Friedfeld, då dess inhemska namn är så förknippat med den häretiska Mildweidismen.

På olika platser i Mildweid finns de tre Slumrandes olika sovplatser. Dessa varierar i både position och form. En Slumrandes kan ses liggandes på ett stenaltare, brits, eller säng såväl som i en halmbädd eller i ängsgräset.

Die Mühelinge – Mödslingarna, “De av Mödan” – är Mildweids invånare och tjänare av De slumrande. Dessa är inte människor, utan består av humanoida konstruktioner av korgflätverk. De ses alltid i arbete med Das Mühselwerk, vilket innebär fårklippande, ullkardande, spinnande, färgande och vävande av enorma gobelänger. Mühelingen är alltid besökande skaror behjälpliga att visa vägen till de Slumrandes olika viloplatser och assistera med Gebet eller Gebitt.

Gebet – “bön” – är vad Mildweidister benämner handlingen att be De drömmande Ancherna om “Slagfältets nödvändigheter” och erbjuder sina Blodsskatter i utbyte. Mühelingarna förmedlar Anschens pris, och rekvirerar sedan nödvändigheterna från någon av lagerbodarna.
Gebitt är vad Zandarmister benämner handlingen att köpslå med de kjättrade Götternas Mühlingserfven om Slagfältets nödvändigheter. Detta innebär många turer av budgivning, avvisanden och förhandling från båda hållen. Ibland går det så långt att en zandarmistisk skara avbryter sitt Gebitt och lämnar Mildweid, för att komma tillbaka vid ett senare tillfälle när de kan få ett lägre pris. Oftast resulterar zandarmisternas Getbitt i ungefär samma pris som en mildweidistisk skara skulle blivit erbjuden från början.

För att ta sig till Mildweid måste en skara vanligtvis hitta en Pfad – en Stig. Dessa går att finna lite här och var på slagfältet, och känns igen av genom spår av grönska som slutligen resulterar i en tillfällig väg till Mildweid.
Skaror som är lyckosamma nog att vara hem åt en Hirte des Mildweid har dock tillgång till en annan inträdesmetod, genom att denne öppnar en Tor – en Port. När en Hirte öppnar en Tor skjuter den upp ur jorden som en träpelare av stolp-och plankverk, som sedan delar sig på mitten och vecklas ut till en portbåge.

Många kämpar av det eviga Slagfältet har upplevt lockelsen att stanna i Mildweid istället för att återvända till ett liv av Ewiger Krieg. Lockelsen är naturligtvis särskilt stark för mildweidister, som delar sina Anschers dröm om denna plats. Att stanna i Mildweid innebär dock en säker dödsdom, då ingen föda är tillgänglig utan Gebet eller Gebitt med Blodsskatter. “Människan kan inte leva av Mödan allena”, till skillnad från Mühelinge.

Vissa kan ändå känna lockelsen av ett sådant avslut framför slagfältets fasor. Detta anses dock som svår “Gräuel” (synd, styggelse, vanhelgande, tabu) av de båda stora troslärorna och likställs med exempelvis Hexerei och Häresi. Kommissarer lär ut sträng bestraffning av de som ertappas med denna Gräuel, och att dessa annars kommer att sökas upp av Zandarmabog själv för än hårdare straff. Även Hirten varnar för lockelsen, men berättar istället om die Finsterlinge (zandarmiska: Černovoje) – die Mühelinges mörka och blodtörstiga kusiner. Dessa sägs hänga upp ertappade kämpar i träd, för att låta asätande fåglar hacka ut deras ögon och långsamt och plågsamt påbörja sin fest.